.

Jag hatar sånt här. Att vara såhär jävla förvirrad gör mig gråtfärdig. Jag fattar inte varför jag bara inte kan tänka bra saker om människor, bra saker om mig själv. Att alltid vara så jävla negativ mot saker, och när det sker något nytt i mitt liv så ska jag alltid se det dåliga. Jag ska alltid tänka det värsta, och alltid förstora de saker som egentligen inte betyder ett skit.

Jag vet inte vad det är jag är så rädd för. Är det att göra en förändring av mitt liv, som kanske kommer att betyda att jag blir ledsen/sårad/arg? Är jag kanske bara rädd för det som är annorlunda? Som inte passar in i det som jag är van vid att kalla 'mitt liv'?

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Ska jag gräva ner mig? Flytta till Haparanda? Byta namn och personnummer och bli en helt annan person, med en helt annan uppfattning om livet?

Det är så himla mycket jag vill just nu. Saker som jag vill ändra på, men som jag vet att det alltid kommer förbli desamma. Och det är så mycket som jag ångrar att jag gjorde, och saker som jag ångrar att jag inte sa. Skolan tillexempel. Varför tog jag inte bara tag i det och fixade upp mina betyg? - Jo, för att jag vet att jag skulle hamna i samma gamla spår igen efter en vecka. Då skulle jag åter ha tröttnat.
Varfr behöll jag inte kontakten med honom eller henne? Vi skulle ju kunna ha jättekul! - Jo, för att jag vet att vi skulle tappa kontakten igen, allt skulle bara kännas påklistrat och fejkat.
Varför sparade jag inte den där lönen, så jag kunde åka någonstans i sommar? - Jo, för jag vet att såfort det smärtade på kontot, skulle jag springa till banken och sätta sprätt på pengarna iallafall..

Det är väl det som kallas självdiciplin. Att kunna kontrollera sig själv, och när man har bestämt något så ska man hålla fast vid det.

Just nu tänker jag på mycket, men ändå på för lite. Jag önskar att jag hade 24 timmar om dygnet på mig att tänka. Men det har jag inte, och hur mycket jag än vill så skjuter min hjärna bort tankarna som jag så jävla gärna få uppklarade. Men jag pallar inte det just nu. Inte nu.

NU tänker jag tycka synd om mig för ett tag. Jag tänker inte tänka på någon annan än mig själv. Hur svårt det än kommer bli ska jag ta tag i mitt liv från och med idag. Jag ska göra som jag vill, och inte som någon annan behagar. Sådeså, jag ska bli jävligt egoistisk från och med nu (med måtta förstås)

God natt!