.

Jag och Victoria har ett intressant samtal just nu. Jag pratade även med Fison om detta idag. Vi är 19 år nu, snart 20. Snart är det dags för oss att stadga oss och skaffa oss familj. Om man tänker på den ''perfekta familjen'' ser den ungefär ut såhär;

- Pojken och flickan träffas när de är runt 20-22 år. De lever ett äventyrligt liv där de reser och upplever saker tillsammans. De trivs i varandras sällskap och allting flyter på. Efter 2 år av lyckligt förhållande går mannen ned på knä och friar till den lyckligt ovetande kvinnan. Samma dag berättar den unga och söta kvinnan att hon väntar deras kärleksbarn. De är jättelyckliga och kan inte se ljusare på framtiden.

Nu har det alltså gått 4 år sedan dom träffades. De har hunnit bli 24-26 år, och det är egentligen nu allvaret börjar. Vid denna tid ska de ha fast jobb, ha ring på fingret och en riktig sån där svensson-vardag. De kliver upp på morgonen, kindpussas när de möts i köket för den där kaffen som de så kraftigt är beroende av, de ''hinner inte'' ens pussas ordentligt, eftersom det har blivit en del i vardagen att det är deras barn som står i centrum.
Kostymerna åker på, och likaså gör det falska ''hej jag älskar mitt jobb''-leende på och de sätter av till dagis för att slänga av ungarna och sedan åka till jobbet där de nu ska spendera 8 timmar.

När de sedan kommer hem har de inte mycket tid över. Nu är det mat som ska lagas, ungar som ska badas, räkningar som ska betalas, tvätt som ska hängas, golv ska dammsugas. Ingen tid över för det som de hade så mycket tid för, förr i tiden. INNAN allt detta.
Det är såhär deras liv kommer se ut i 18 år framöver. Då kanske deras barn har börjat sköta sig själva, eller kanske bättre; flyttat hemifrån.

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill gifta mig, absolut. Men vill man verkligen ha det såhär?
Och om det ska se ut såhär, så har jag ganska bråttom med att hinna en man som jag kan tänka mig att leva resten av mitt liv. Jag vill vara ung när jag gifter mig, och jag vill vara ung när jag skaffar barn.
Man har så mycket drömmar om hur man vill att ens liv ska se ut. Man vill ha det perfekta förhållandet, där man verkligen kommer älska sin man i nöd och lust, sjukdom och hälsa.
Men hur ska man kunna vara så säker på att den där kärleken aldrig kommer dö? Jag vill hitta den kärleken som min mamma såg i min pappa, jag vill hitta den passion som de kände, och fortfarande känner för varann. Jag vill  inte sitta där, fast i ett förhållande som man håller i, bara för barnens skull.
Mina föräldrar har varit gifta i 20 år, i sommar blir det 21 år. Men hur stor är egentligen chansen att man verkligen hittar sin livspartner? Hur kan man vara så säker på att man alltid kommer älska varandra?

Tänk om det inte kommer bli som man alltid har drömt om? Jag kanske blir den som gifter mig 4 gånger och har 2 barn med olika pappor. Eller så kanske man slutar upp ensam. Utan barn, och utan äkta make.

Man ska verkligen inte tänka såhär. Det är illa, och man får ångest över att inte veta hur allt kommer sluta. Kommer jag ha en man som sitter där vid sjukhussängen när det är dags för mig att säga farväl till världen? Kommer jag ha en man som står svimfärdig brevid mig när jag föder våran kärleksbarn?

Varför kan jag inte ha den gåvan att kunna se in i framtiden, så jag kan se om jag avslutar mitt liv lycklig, eller om jag kanske kommer bli som de griniga tanterna på jobbet, som inte har någon annan att prata med än kassabiträdet på cafét (dvs mig..)

Skrämmande. Jag vill inte bli vuxen...
Förlåt att det blev en bok av detta, men det finns så mycket att undra, så många frågor som man inte kommer få svar på förrän den dagen kommer.