.

Jag sitter här och läser igenom gamla inlägg. Och det slår mig varje gång jag bestämmer mig för att göra det, hur ofta jag uppdaterade förut. Och det får mig också att tänka på hur bra det är med en blogg. Att allting sparas, och att jag kan läsa det om och om igen.

Mycket har hänt sedan dess. Jag har börjat träffa Simon igen. Han som jag var tillsammans med i tre år. Han, ja. Han hörde av sig till mig, jag följde med honom när han skulle jobba, vi träffades efter det och här är vi nu. Tillsammans vet jag ej, men vi tycker om varandra.

En sak är ju säker, ingen av oss slutade någonsin att tycka om varann. Vi behövde bara en paus från varandra helt enkelt. Men jag kan känna idag, att jag ser på honom på ett helt annat sätt nu. Jag vet vårs brister tillsammans, men jag vet också vad vi är bra på tillsammans. Jag har alltid kunnat prata med honom, på ett sätt som jag inte kunde prata med någon annan.

När det tog slut mellan mig och Simon lovade jag mig själv att vi aldrig mer skulle bli tillsammans. När folk frågade svarade jag nej. Nej, nej och åter nej. Just för att jag visste varför det hände, varför vi tog beslutet.

Men det kanske är såhär det ska vara? Det kanske är så. Eller så kanske det bara är längtan efter "det normala" som får oss att vilja fortsätta? Vi kanske bara saknar att ha det som det var förr, han och jag. Vi mot världen.

Kanske vi kommer upptäcka en dag att det absolut inte funkar, att vi bara ska vara vänner. Men då vet vi det, då är det andra och sista gången vi har försökt. Allting förtjänar en andra chans, eller hur?`

Jag vet inte vart detta kommer sluta, men det vill jag inte riktigt veta heller. Jag följer med strömmen, och lever en dag i taget.

- Learn from yesterday, live for today, hope för tomorrow -