.

Vi hade ju nationella i svenska igår. Vi skulle hålla ett tal som pågick i ca fem minuter.
Jag skrev klart mitt tal långt in på natten till tisdag, så jag hade inte tid för att lära in det helt.
Men när jag skulle upp där, inför Eric, Matte och Bubba (samt lärare) höll jag på att dö.

Jag började kallsvettas, skaka, se svarta fläckar - ja höll helt enkelt på att svimma. Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Så jag stod där, och baaaaaaara tittade ner i pappret. Läste helt innantill, för jag vågade inte titta upp i risk för tt antingen spy eller svimma.
När jag äntligen blev klar säger min lärare;
- Ninni, snälla! Kan du inte göra om det där, fast titta på oss när du talar?
Jag totalvägrade, för jag skakade som ett asplöv fortfarande. Och det gjorde jag i en timme efteråt förut också. Jag vet inte varför jag blöev så äckligt nervös, men nu vet jag att jag aldrig kommer bli en stor talare.

Här har ni mitt tal för er som är intresserade:

Att en förälder bestämmer hur våra allra första år kommer att se ut, vet alla. Men alla vet också att det är våra föräldrar som lär oss hur vi ska tycka och tänka i vissa lägen.

Jag har valt att berätta om texten "personlighetens vagga" som är skriven av Anders Carlberg, författare till boken "Generationsklyftan hotar demokratin". När han skriver denna text skriver han om hur viktigt det är att föräldrarna finns vid vår sida, och att de första åren är de som är mest betydelsefulla. Det är då vi lär oss som mest, och det är då vi skapar oss våra allra första intryck.

Vi ser hela tiden våra föräldrar agera i olika sammanhang, och vi lär oss utav deras handlingar. Det är egentligen våra föräldrar som skapar oss, och gör oss till dem vi är idag. Om vi hade haft några andra som uppfostrade oss hade vi inte varit densamma. Det är de som hjälper oss med hur vi ska reagera på olika saker, hur vi ska hantera vissa situationer.

De hjälper oss med intrycken vi får, och hjälper även oss att skapa nya intryck, och ge saker och människor en ny chans. För allt behöver inte vara som det ser ut, första intrycken har inte alltid rätt.

Föräldrar lämnar ett stort avtryck i oss. De kommer finnas med oss dag som natt, i våra hjärtan och minnen. Även den som inte har sina riktiga föräldrar runt omkring sig, eller kanske har förlorat en förälder. De kommer alltid ha någon annan viktig person runt omkring, någon som har ersatt den platsen. Det kommer alltid finnas någon där som tar hand om dig när du blir förvirrad och vill ha svar på saker.

När vi sedan har vuxit upp behöver vi inte föräldrarna lika mycket. För då har vi lärt oss hur vi ska hantera dessa intryck som vi får av olika saker, vi har lärt oss grunden för det tänkandet. Att man kanske inte ska lita på det första intrycket man skapar första gången man ser någon eller något. Att man ska tänka ett steg längre. Gå lite djupare, undersöka lite mer.

Intryck är något vi kommer få hela livet, och det ändras ju äldre vi blir. Vi kommer ändra omgivning, skapa nya vänner, och kan också helt ändra personlighet. Vi kommer uppfatta saker på andra sätt, och kanske tänka ett steg länge, eller kanske tänka ett steg för lite. Vänner runt omkring påverkar oss, kanske mer än vad föräldrarna gjorde. Föräldrarna har den kraften att påverka oss som små barn, men när vi skapar oss en vänskapskrets kan den uppfostran ändras helt.

Vi kan vända upp och ner på vår värld, genom att få fel intryck av saker. Vi kanske tycker att vissa saker verkar okej vid första intrycket, men det kan visa sig vara helt fel, och det avtrycket kommer finnas kvar i din själ genom hela ditt liv. Därför är det viktigt att tänka just det där steget längre, att gräva lite djupare i det du just nu tänker göra.

I texten jag har valt att prata om, nämns det ofta om hur föräldrar försöker få oss barn att lyckas med någon som de själva inte gjorde. Att det kan pusha för mycket för att sonen ska lyckas med det som pappan aldrig hann, eller att mamman kan vara så orolig för sin dotter, att det kan gå över i skrik och bråk.

När man läser denna text, ser man mycket som är sant. Det är ofta så att pappan vill att sin son ska bli en stor man, som har åstadkommit mycket, och mamman vill ha en dotter som skaffar en bra karriär och en fin familj.

Men när vi är barn ser vi det inte så. Vi tror att våra föräldrar inte är stolta nog över oss, att de är besvikna över att vi inte uppfyllde deras mål, som de ville att vi skulle uppnå. Men det är det vi alla ska lära oss, en förälder vill inget annat än att det ska gå bra för oss barn. De struntar i om vi hamnar i en kassa på Ica, eller hamnar i skilsmässa med tre barn, så länge vi är lyckliga och har det bra. Det är det vi alla barn ska uppskatta, och komma ihåg att påminna våra egna barn om.

Bilden som jag valde visar två händer. En mammas och ett litet barns. Jag tyckte den passade så bra ihop till texten jag valde, eftersom den visar hur nära våra föräldrar står oss i slutändan. I alla fall för mig. Jag pratar alltid med min mamma om problem, och hon känner mig lika bra som jag känner mig själv.

Och när man är ett riktigt litet barn, så finns det inte något som kallas "vänner". Det viktigaste vi har i livet då, är vår mamma och pappa. Och de känner desamma, när barnet har kommit är han det enda som existerar. Inget annat är viktigt.

Bilden tog jag från internet, vet tyvärr ingen speciell fotograf eller när den togs. Men den fanns i alla fall med på en blogg, där inlägget handlade om närhet och föräldraskap. Just det som mitt tal har handlat om idag.

Viktigast här i livet är att skapa sig nya intryck hela tiden, och se till att de intrycken är rätt, och att du handlar som du vill handla. Som jag sa tidigare så fastnar det ett avtryck i dig, som kommer följa dig genom livets alla svåra hinder, så se till att bara skaffa dig bra intryck, som du kan vara stolt och stå för.