.

Jag satt och läste de där gamla inläggen där jag skrivit om mig och Simon. Och det slog mig hur fruktansvärt orolig jag var över hur det skulle bli sen mellan oss. Men då kan jag bara uppdatera och säga såhär:

Det gick lite svajigt i början, eftersom jag var ledsen och så. Men jag ville inte visa mig ledsen så jag var väldigt arg istället, och när någon frågade om honom fnös jag bara och blev åter sur. Såfort någon pratade om honom så fröste jag tillbaka att jag inte ville höra något från honom, och att han inte var välkommen hemma hos mig.
Men allt jag egentligen ville var att träffa honom, se honom, krama honom.

Efter ett halvår av ingen som helst kontakt så bestämde jag mig helt plötsligt för att vi skulle träffas. Jag hade varit hemma hos min f.d chef, Pia, som bor löjligt nära Simon. Och med flera cider och drinkar i blodet, fick jag för mig att skicka ett sms till honom och be honom träffa mig. Han var inne på krogen inne i stan, men han åkte till Tallkrogen för att träffa mig.
Och vi träffades, pratade och jag grät. Jag saknade honom. Jag saknade hans familj, jag saknade OSS. Och han kände desamma. Han ville ha tillbaka oss, han ville försöka igen. Men jag visste fortfarande inte vad jag ville, så jag fortsatte gråta i tystnad.
Vi fortsatte träffas, tre dagar i rad. Han sov hos mig, jag var hos honom.
Sen vart jag rädd. Riktigt rädd. Höll jag på att göra ett misstag nu? Gör jag något som jag egentligen inte vill och kommer ångra sen? Ger jag honom förhoppningar som jag inte kan hålla?

Så jag slutade höra av mig.... Han sa att det var upp till mig om vi skulle träffas eller ej, för jag visste redan vad han ville. Och mitt sätt att visa det på, var att sluta höra av mig.

Han vart arg, och besviken på mig. Riktigt arg. Han ville inte veta av mig, och tyckte att jag hade betett mig som ett arsel, vilket jag också hade, det säger jag ingenting om.

Men så hade min bror lite "fest" hemma, då Simon var här. Men min bror däckade och alla andra åkte. Det var bara jag och Simon uppe då. Vi pratade, vi gick ut med hunden. Vi pratade om oss, om vad som hände. Han berättade att han mådde dåligt, men att det inte bara var pågrundav mig. Och jag försökte hjälpa, jag visade mitt stöd och gav mina råd.

Sen gick jag och la mig. Han kom efter en kort stund och la sig brevid mig. Ingenting hände, jag kände bara hans värme bakom mig. Det var skönt. Jag behövde inte göra någonting, hade inget att bevisa. Inte han heller. Vi bara låg där, skrattade lite åt patetiska människor, precis som vänner igen, och sen sov vi.
Mer än så var det inte, och mer än så behövde det inte heller vara.

Vi är vänner nu. Jag hatar inte honom, och han hatar inte mig.
Slutet gott, allting gott, kanske man kan säga?

Herregud vilket långt inlägg.. Men det behövdes, för det är en riktigt lång historia bakom oss.