.

Det känns ju skit när man får reda på de saker du sagt. När man får reda på att du är så jävla känslokall, och måste spela någonting du inte är. Jag vet inte vad som har hänt med dig. Jag vet inte vad du gått och blivit för något. För gamla hederliga Simon, är du inte längre. Någonting har hänt.

Det är så jävla jobbigt att vara såhär jävla svartsjuk. Jag hatar det! Jag hatar att tänka på att du ska träffa en ny tjej snart. Jag hatar att du ska bli lycklig med någon annan, ligga och mysa med någon annan än mig. Jag hatar att jag ska behöva tänka så! Jag vill inte tänka så! För jag vet ju lika väl att jag också kommer träffa en ny. Skaffa ett nytt liv med en ny människa. Ligga och mysa med någon annan, bli lycklig med någon annan.

Jag var lycklig tillsammans med dig. Lyckligare än någonsin. Men sen kanske kärleken försvann. Kärleken kanske bemästrades av starka band av vänskap? Det var nog vänskapen som fick oss att stanna kvar hos varandra. Så det var kanske lika bra att du tog steget. Men att läsa om vad du säger om detta steg, att du var tvungen att göra det, det får dig att låta som om du var tvungen att bli av med mig. Att jag var en sån börda för ditt liv.

Jag orkar inte Simon. Ibland önskar jag att du&jag inte hade funnits, men den känslan övergår jämt i gråt, och hat mot mig själv för att jag tänker så. Jag älskade det livet jag levde med dig. Det var ett liv utan svartsjuka och hat. Jag var lycklig. Jag var kär. Jag var älskad. Men jag är inget av det längre. Jag är inte lycklig. Jag är inte kär och jag är defenitivt inte älskad längre.