.

Fyfan va jag grät när jag vaknade. Jag tror inte att jag varit så ledsen av en dröm förut.

Jag drömde att det var dagen som jag och Jennie skulle åka. Men det skumma var att vi var inne i stan tjugo över fyra, 40 minuter innan vårat plan skulle lyfta. Och när vi går där, kommer jag plötsligt på att jag glömt mitt pass hemma. Mitt pass låg hemma i mitt skrivbord. Jennie blir så arg på mig, och skriker på mig. Jag gråter i panik, men säger att det ordnar sig. Jag ringer runt, och hon ringer runt. Det slutar med att jag ringer till pappa, och han är hemma. Jag säger till honom att hämta mitt pass, hämta upp oss i stan och köra oss till arlanda. Jag vet inte vart våran packning för vi går helt tomhänta inne i stan. Men alla vet ju hur drömmar är, det är inte alltid att man fattar.

Jag hann aldrig drömma slutet på drömmen, för jag vaknade upp av att jag grät. Och det var tur att jag vaknade, annars hade jag försovit mig. Så jag hoppade in i duschen istället, och stod där i 40 minuter.

Fyfan va drömmar kan vara hemska. Jag har fortfarande kvar den hemska känslan i kroppen. Jag måste leta fram mitt pass nu..

God morgon förresten!