.

Vilken vändning det blev i mitt humör nu. Jag mår skit, vill bara skrika och gråta ut. Jag hatar det här. Varför ska det vara så svårt med förhållanden? Varför ska det vara så svårt att veta vad man vill, egentligen. Jag vet inte vad jag känner, eller vad jag vill känna. Jag vet inte hur jag vill ha det.
det är så jävla svårt just nu. Jag vill inte förlora dig, men samtidigt vet jag inte om det fungerar längre. Det kanske inte är meningen att det ska vara du och jag.
Men den blicken som du gav mig idag, innan du gav dig iväg, den blicken kommer jag aldrig glömma. Det var en sån sorg i dina ögon, precis den sorg jag känner inom mig just nu.
Du och jag har spenderat nästan 3 år tillsammans, 3 underbara år. Ska de bara ta slut nu, bara sådär?
Ska jag aldrig mer få sova med dig, aldrig mer tvätta dina kläder, aldrig mer behöva städa undan alla dina saker som ligger överallt, aldrig mer få köpa presenter till dig, bara för att se ditt ansikte lysa upp i ett leende. Aldrig mer få säga att jag älskar dig, aldrig mer somna med dig i mina armar. Aldrig mer få skratta med dig framför tv;n, aldrig mer.
Aldrig mer, Simon?

Aldrig har jag älskat så som jag älskar dig, du är världens bästa pojkvän. Du lyssnar alltid, och försöker alltid trösta med dina ord. Du håller alltid om mig när jag är ledsen, och du visar alltid att du bryr dig.
Varför ska det sluta såhär?

Nu rinner tårarna som floder på mig, och jag vet inte hur detta ska sluta. Jag vet ingenting just nu.