.

Anledningen till att jag aldrig har högklackat på mig i skolan, är lätt att förklara.
Det går inte att gå i denna skog med klackar, om jag inte vill se ut som en gris när jag kommer ut, om jag ens kommer ut igen. Det kan bli svårt, väldigt svårt. Det är knappt så mina gympadojor klarar sig!
Jag har en annan väg till bussen, dock en annan busshållplats, men då har jag en 100 mils lång uppförsbacke, och det är inte alltid så kul att småspringa upp för den, då jag alltid är ute i sen tid när jag ska gå.

Denna 'skog' är inte heller så himla kul att gå i när det är mörkt. Tänk er då när jag slutar 17.55 och ska gå igenom denna, på vintern? En gång höll jag på att dö, jag lovar!
När jag gick, så hör jag hur en kvist knäcks. Ni vet, som det gör i skräckfilmer. Och när jag ska vänta mig om och se vad det var, och om det står någon där, så fastnar jag i en björk-kvist. Ni vet, kvistar från björken brukar ju vara långa, och omöjliga att bryta av, såna där sladdriga. Ni fattar. Iallafall, och när jag vänder mig om så fastnar jag i en sån kvist, så det känns som att jag har ett rep/snöre runt mina fötter. Det tog ett tag att trassla sig ur det där, och vid det laget var jag asrädd, och grät nästan. Man ser ju ingenting i den där skogen! Helt sanslöst!

Så, nu vet ni min väg hem från skolan.
Från helvetet, till ännu ett helvete.