.

Ninni, M06

Textkommunikation A

Den moraliska paniken

Jag tror att mycket av moralpaniken kommer att finnas kvar, även när jag och min generation skaffar barn. Det finns ingrott i oss också, våra föräldrars predikan finns där långt inne. Vi kommer inte att tillåta våra barn att titta på våldsfilmer när de är för unga, för det fick inte vi heller när vi var får små. Vi kan tycka att våra föräldrar lider av kraftig moralpanik, men vi kan redan nu inse att vi kommer vara likadana mot våra barn. Vi måste inse att våra föräldrar bara har gett dessa förbud för att de är oroliga, de vill inte att vi ska sluta upp på kåken, eller med en nål i armen i ett gathörn någonstans.

Min mamma led av moralpanik när jag var yngre. Jag gjorde en riktig revolt när jag var runt 14-15 år. Då piercade jag mig i läppen, själv hos en kompis, och jag började dricka och smita ut på nätterna. Min mamma blev helt galen, helt rabiat, och gav mig alla de förbud som finns att få. Jag fick inte titta på tv, inte gå ut efter skolan, inte använda min mobil, inte sitta vid datorn eller prata i telefon efter klockan sju. Och som du själv kan förstå, gjorde detta att jag ville göra ännu mer revolt. Jag började snatta, dricka ännu mer, sno dricka från deras skåp.

Den händelse som gjorde att jag förstod vad jag höll på med, var den dagen jag åkte fast för snatteri. Då vart min mamma inte arg, istället satte hon sig och grät. Hon grät i flera dagar, flera nätter. Hon pratade inte med mig på en vecka, utan jag fick höra från min pappa att jag hade gjort min mamma mer besviken än hon varit på flera år. Deras dotter var en tjyv, en kriminell.

Den dagen tog jag mig i kragen och började söka jobb, jag slutade dricka men framför allt slutade jag snatta. Inte ens ett tuggummi fick slinka ner i fickan. Jag blev laglig och en riktig "mammas-lilla-dröm-dotter"

Det finns så mycket saker som jag kommer ihåg, från min tid som rebell. I fyran smög jag alltid med mig min mammas mascara, och sminkade mig när jag kom till skolan. Sen innan hon kom och hämtade mig och min bror, sprang jag in på toaletten och tvättade bort det. När det var fest sminkade alltid min mamma mig, så hon kunde hålla koll på hur jag såg ut. Om det var en riktig fest, som till exempel klassfest eller liknande, brukade jag få ha mascara och läppglans. Annars var det bara ögonskugga och lite rouge.

Jag sminkade mig hemma hos kompisar när jag skulle sova där, jag sminkade mig på HM när jag var där med kompisar. Jag sminkade mig till och med på nätterna när mamma låg och sov. Jag kunde stå i timmar och beundra mitt verk.

En natt kom mamma upp för ett besök på toaletten, och då såg hon mig stå där, fullkletad med hennes läppstift och mascara upp till ögonbrynen. Det var kalabalik hemma, hon tvättade snabbt av sminket, och skickade mig i säng. Hon låste in allt sitt smink, så jag inte kunde komma åt det.

Jag vet fortfarande inte idag vart hon gömde sminket, hon skrattar bara när jag nämner det nu.

Jag brukade även ta mammas stringtrosor. Jag hade en tjej i klassen som hade fått börja använda såna för sin mamma. Min mamma blev helt chockad när jag kom hem och berättade det. Vi gick ju ändå bara i femman, någon gräns måste man ju dra.

Tillslut, sommarlovet till sexan, fick jag min första BH och mina allra första string. Det var ett par vita, men tjocka band på sidorna, och var fint prydda med Nalle Puh. Det fick inte vara för porrigt för en tolvåring. Hon skulle skämmas ögonen ur sig om jag skulle komma med minimala spetstrosor och en spetsBH.

Oj, om hon skulle ha sett mina underkläder idag.

Jag fick inte heller ha string under kjolar, eftersom killarna i klassen kunde dra upp kjolen. Men jag fick ha stringtrosor under mina mjukisbyxor. För dom kunde dom ju absolut inte dra ner, nej. Det min mamma inte visste, var att det var en utan killarnas favoritsysslor. Att dra ner byxorna på oss som hade "mjukisar", och då var det ju extra skämmigt, på ett roligt sätt, att få dem neddragna. Då fick man ju skrika sådär löjligt och låssas bli arg.

Senare med åren blev också piercningar populärt. Alla hade en, utom jag. Det brukar ju låta så, eller hur? "Alla" hade i läppen, i näsan, i naveln, i ögonbrynet eller någon annan stans. Men jag fick inte, inte ens i näsan.

"Du får vänta tills du är arton"

"Det är inte snyggt, du får inte. Du är min dotter och jag bestämmer"

 Så jag gjorde en själv. Jag och en kompis gick till syaffären och köpte den fetaste nålen de hade, en söt liten piercing, och en iskabbe som vi kunde ha som bedövning. Det gjorde fruktansvärt ont, självklart. Isen hade bara gjort det värre, så det redan var känsligt och svullet.

Men jag lyckades, jag hade en piercing där tillslut. Jag gömde den för mamma och pappa i en vecka. Jag tog nämligen ut den när jag kom hem, och satte i den när jag gick och la mig, tog ut den när det var frukost, och satte i den så fort jag kom utanför dörren.

Men jag orkade inte hålla på så, så jag berättade för henne. Jag kom hem jättestolt för att visa henne.

Du kan ju förstå hur hon reagerade på det. Hon gick i taken, ögonen svartnade och jag kan nästan svära på att det kom lite rök ur näsan på henne. Men jag behöll den där, i cirka två månader. Sen blev jag erbjuden tusen kronor för att ta ut den. Och det gjorde jag, och köpte en jacka för dom pengarna.

Sen vet jag faktiskt inte om jag varit busigare än så. Det har ju självklart blivit en hel del sena ankomster, långa samtal vid middagsbordet, många utegångsförbud och liknande.

Men jag kommer nog vara likadan mot mina barn. Jag vet ju att min mamma lyckades med mig, här sitter jag nu, snattar aldrig, jobbar istället för att kröka bort studiebidraget, sminkar mig inte så förfärligt mycket och jag är en allmänt duktig flicka.

Det hon fortfarande kan vara lite sur över är ju att jag röker, och missköter skolan en hel del.

Men den moraliska paniken kommer komma tillbaka, mina småsyskon kommer snart vara i revoltåldern. Men då finns jag där, jag kommer att finnas där för att läxa upp dem, och om jag hade det svårt, gissa hur de kommer att ha det!