.

Känner mig lite som Carrie i SATC. Sitter vid datorn (visserligen inte en bärbar, och definitivf inte i egen lägenhet) och bloggar, och har en rykande cigarett som jag tar ett bloss av då och då. Känns lite skönt faktiskt, och vuxet på något sätt. Nu fattas bara en kopp te, så är det kirrat. Men jag orkar verkligen inte gå upp och sätta på te-vatten.

Men när man sitter såhär, själv i mörkret, med täcket virat runt sig, börjar tankarna sakta att röra sig i huvudet. Det är som små tornados där inne. Vet inte riktigt vart jag ska börja.
Hur känner jag mig? Deprimerad? Glad? Trött? Hungrig? Ensam?
Det är så många frågor som jag tyvärr inte vet svaret på. Jag känner ingenting just nu. Och detta får mig att tänka på dagens livskunskaplektion. Där pratade vi om olika begrepp som vi tänkte på när vi hörde orden Arg, Glad, Ledsen och Ångest. Alla i klassen skulle säga två saker var. Det var en hel del som kom upp. Jag visste inte ens att det fanns så många ord som betydde nästan samma sak. Och varför finns dom? Varför ska det existera ilska? Vad bidrar det till världen som vi lever i, förutom orättvisor och frustration? Varför ska det finnas något så onödigt som depression? (osäker på stavning)
Det mest typiska symtomet vid depression är nedstämdhet. Sinnesstämningen är sänkt och den drabbade ter sig sorgsen eller ledsen. Man har lätt för att gråta och ser allt i svart. Den sänkta sinnesstämningen sitter i under lång tid och påverkas inte speciellt mycket av roliga eller positiva händelser. Det är omöjligt att bli glad. Så varför ska det existera?

Jag har då aldrig blivit lyckligare av att ha varit deprimerad. Men samtidigt, är man nått en sådan punkt i livet, då allt känns som att det aldrig kan bli bättre, det är ju just det som händer. Det kan inte sjunka lägre. Det måste komma en tid då alla sår läker, och solen inom en själv börjar lysa igen.

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Jag kan ju erkänna att jag känner mig en aning deprimerad för att allt och alla har förändrats så mycket på sistonde. Alla människor har blivit några helt andra än de som jag kände en gång. Eller är det jag som förändrats så pass mycket att ingen vill ha med mig att göra? (oj, vad det blev negativt nudå.....) Jag menar självklart inte att INGEN vill ha med mig att göra, men de personerna som jag spenderat hela sommaren med, vart har de tagit vägen? Har vi växt ifrån så pass mycket att jag inte duger längre? Är jag inte tillräckligt rolig? Hittar jag inte tillräckligt många fester? Känner jag inte tillräckligt med människor som kan fixa dricka?

VAD ÄR DET FÖR FEL?

Nej, det finns många frågor i mitt huvud just nu. För många. Och jag ska inte sitta och trycka ner er med frågor jag vill ha svar på, svaret finns nog inte ens. Så nu ska jag ta en sista cigg, kolla runt på lite andra bloggar och sedan ska jag krypa ner i sängen brevid en varm (och sjuk) pojkvän och försöka känna mig älskad.

Sleep tight, bye! / N