.

Den var hemsk. Hemsk och väldigt jobbig. Trodde faktiskt inte att jag skulle gråta, men jag grät floder. Men jag tror att det är nu jag börjar förstå vad som hänt, det är nu det börjar klarna. Jag kom och tänka på alla minnen med Johanna, allt hon sagt som faktiskt har peppat mig vidare i skolan. Jag vill läsa brevet, jag vill läsa det nu. Bara för att förstå mer varför en sån här sak ska behöva ske.
Jag ser förjävlig ut, det känns som att mina ögon är dubbelt så stora som dom egentligen är (och dom är stora!!) plus att jag knappt har något smink kvar. Sminket sitter på en näsduk i någon papperskorg.

Uschuschusch vad jag hatar när någon dör. Det är väl visserligen normalt att man gör, men det finns inget värre.


Tack för mig <3