.

Har aldrig varit med om en  sån hemsk dröm.
Drömmen jag drömde utspelade sig i Thailand, fast Thailand var Sverige. Alla mina kompisar bodde här, jobbarkompisar, familj.
Jag hade hittat en underbar killkompis där nere, kommer inte ihåg hans namn. Och han och jag var med mina småsyskon vid ett stort vattenland. När endast jag var uppe i det största vattentornet kom en tsunami. Alla forsades iväg, och jag var ensam kvar.
Hela min familj var borta. Och dagen innan detta hände hade min lillebror sett en program om tsunamin 2004, och sagt till mig ''Ninni, lovar du att rädda mig?'' och jag hade svarat ja, sjävklart.
Men nu kunde jag inte hitta honom. Jag hittade min vän, min mamma, och Anki (men hon var död) men ingen annan.
Jag sprang hem till min chef och frågade om hon kunde hjälpa mig att köra mig till andra sidan stan där det fanns ett barnhem, där kunde kanske min bror finnas. Men hon vägrade. Hon sa att jag skulle hjälpa henne packa upp en barnvagn. När jag gjorde det hittade jag hennes almenacka, så läste jag. ''Ankis cancertumör botad!'' Och Anki hade dött den dagen. Och jag grät, och jag grät.

Jag grät tillochmed när jag vaknade. Helt blöt av svett, och helt färdig, nivet som man är efter att ha gråtit i flera timmar. Det var den värsta drömmen hittills, en dröm som säkert kommer sitta i mig som berget.
Vi, jag och min familj, var ju i Thailand när tsunamin var, men som tur var, var vi på andra sidan. Vi kände inte av någonting. Men när folks behörigheter, som tandborstar, kläder, leksaker, började flyta upp, då kände man att det var verklighet.
Jag vägrade bada i havet efter den dagen. Jag vägrade. Jag höll mig till poolen. Tänk om jag hade suttit här utan familj idag! Veta att jag aldrig kommer få se mina småsyskon (som jag faktiskt älskar ibland) växa upp, aldrig få bli moster eller faster. Utan vara helt själv. Ingen mamma och pappa som tittar på när jag gifter mig. Ingen som kommer sitta på främre raden när jag säger ''JA''.

Nej, fyfan ....