.

Först och främst tycker jag att ni ska läsa Annas blogg, för att första det jag funderar kring nu. Hon fick mig verkligen att börja brainstorma. Hennes blogg finns som längt längre ner till höger.

Jag avundas Anna lite. Hennes frihet kring det här med förhållanden. Jag har vart tillsammans med min pojkvän i drygt 3 år, och jag vet inte riktigt när det ska sluta. Det har börjat knaka lite i fogarna men det skulle ta hus i helvetet om det tog slut. Jag skulle må skit helt enkelt. Min familj älskar honom, och skulle bli förkrossade om det tog slut. Han har bott hos mig i kanske 1½år, så det skulle bli ganska jobbigt om det tog slut. Sova ensam, komma hem till ett tomt rum, veta att han varit där och tagit hem alla sina saker. Hans låda med kalsonger skulle vara tom. Hans låda med jobbarkläder skulle vara borta, hans hylla med parfymer och deodoranter som jag köpt skulle stå tom.
Han har så mycket saker här, sakersom påminner mig om att han är här. Men samtidigt, som jag sa, så är det inte bäst mellan oss. Det är mycket gnäll mellan varven, och det är inte mycket positivt nu. Men skulle jag klarar av att vara ensam effetr så lång tid? På fester och i skolan kanske man inte skulle tänka på det så mycket, men på kvällarna när man kommer hem, och veta att han nu ligger i sin säng, hemma hos sig, och aldrig mer kommer tillbaka till mig. Att veta att han kommer träffa en ny att bo hos, en ny att älska. Det skär i mig, det rent ut sagt brinner i mig. Jag vill inte. Men betyder det att jag älskar honom eller tryggheten som finns med honom?
Och tar livet verkligen slut när man träffar en kille? Jag tycker inte det. Jag ger inte vika för att åka ut och resa utan honom, jag struntar inte att gå på fest även om han inte vill. Jag vill fortfarande ha ett liv, jag vill inte att han ska hålla fast vid mig som om han ägde mig. För det gör han inte, och det kommer han aldrig göra.
Jag tror att mina känslor fortfarande finns där, och jag vill fortfarande ge detta förhållande en chans. Men då måste det bli en förbättring, annars funkar det inte. Men jag vet inte om jag skulle vara stark nog att bryta banden mellan oss. Jag har mått så dåligt en gång, och jag vet verkligen inte om jag vill må så igen. Eller jag vet att jag absolut inte vill må så igen. Det var de värsta månaderna i mitt liv, jag mådde skit. Jag grät mig igenom dagarna och hatade mig själv för det jag gjort. Men han kom tillbaka, och tog mig tillbaka med öppna armar. Ska jag inte vara tacksam för det? Jag har väl egentligen inte mage till å klaga egentligen?
Usch, det är så svårt det här med förhållanden, jag avundas dig Anna som slipper allt detta, och verkar må toppen ä'ven fast du är ''själv'' på kvällarna.

Nu måste jag gå och fixa mig om jag ska hinna med bussen. Fast jag tror nog att jag skiter i det, vet inte riktgit om jag orkar få ett stort IG igen. Kanske skiter i det. Jag ska nog stasta på onsdag, då jag gör första naturkunskapsprovet oh italienskan. Det blir nog bra. Jag kan verkligen inte skita mer i skolan än vad jag redan gör egentligen, men jag orkar verkligen inte.

Men jag skriver säkert sen, ska hur som helst fixa mig nu, så jag är reda att åka när Victoria tar kontakt.
PUSS&KRAM